Imorgon fyller hjärtat ett år! Jag förstår inte. Jag säger som alla föräldrar... Vart tog tiden vägen?


Jag kommer ihåg den 15 juli förra året. Vi bara väntade och väntade, jag hade gått över en dag och längtan blev starkare för varje timme som gick.
Vid lunch gick vi ner på stan och kollade lite. Jag ville köpa ett te som jag hade hört talas om att det kunda börja sätta igång värkarna, någon myt men jag ville såklart testa det i alla fall. Vi hittade det aldrig. Sen åt vi kebab, Remi gick till jobbet vid 14 och jag gick hem.

När jag hade vart hemma en liten stund bytte jag om och la mig i soffan. Skickade sms till Diana och sa att jag hade ont i magen, typ som mensvärk. Jag fick svar av henne där det stog "Det kommer säkert komma igång inatt." Somnade. Vaknade och hade fortfarande lite ont, men inte lika mycket.

Remi kom hem, vi satt vid datorerna och framför tvn. När vi gick och la oss fick jag ont igen. Sen somnade vi tror jag, eller så hann vi inte det men i alla fall så klev jag upp ur sängen för jag kände att det rann mellan benen. Blod!
Jag satt mig på toan och det droppade mer och mer. Jag blev livrädd och trodde att det var något fel, jag visste inte att allt kunde börja med att man blödde. Jag väntade bara på vattnet.
Remi ringde in till förlossningen och sa hur läget var. Jag fick prata med sköterskan eller vad det var och hon sa att vi kunde komma in om vi var oroliga. Vi åkte in.

Dom kollade hur mycket jag blödde och sakta men säkert började jag få små värkar. De kopplade mig till en sån där maskin som mäter värkarna. (Haha jag vet inte ens vad den heter) Dom blev värre och värre. Vi fick ett eget rum. Sen började det på rikgit. Mina värkar började vid 01 och 12.09 var han ute. 11 timmars smärta. Men det var ett år sedan nu och det var det lätt värt varenda sekund. Till och med att jag sket på mig. Haha!
Min lilla pojke har blivit så stor <3

Sista kvällen som 11 månader. Imorgon är han 1 <3