Allt började den 15 juli. Jag och Remi var nere på stan och åt. Kände mig inte riktigt så där pigg och kry som jag brukade. När vi hade ätit klart gick Remi till jobbet och jag gick hem. Jag la mig på soffan och kollade lite på tv, slumrade till och sov en timme typ. När jag vaknade (ca kl 16) hade jag lite ont i magen, typ som mensvärk. Jag ringde till Diana eftersom vi skulle träffas och gå ner på stan på Sommarkväll.  Jag sa att jag inte orkade gå ner eftersom jag hade ont i magen. Hon sa på en gång "Du kommer få i natt tror jag". Själv trodde jag ingenting :P Men misstänksamt var det eftersom slemproppen hade börjat lossna och jag hade magont som mensvärk och det brukar ju vara ett tecken. Så jag stannade inne hela dagen och kvällen. Annars var allt som vanligt, kollade på tv och satt vid datorn. Remi slutade kl 22. 

Innan vi gick och la oss gick jag på toa. När jag torkade mig så var det lite blodigt på pappret. Jag blev lite rädd så jag ringde förlossningen men dom sa att det kunde vara så där nu på slutet, helt normalt. 

Gick och la mg igen och jag och Remi låg och pratade lite. (Hade fortfarande "mensvärk") Jag blev kissnödig igen och gick in på toa. Nu droppade det blod när jag satt på toa. Det kom till och med sånna där slemklumpar. Nu blev jag riktigt rädd. Jag hade inte läst eller hört någonstanns att en förlossning kunde börja med blödningar. Så medans jag satt på toa ringde Remi förlossningen igen och sa att nu blödde jag mycket. Vi fick komma in på en kontroll om vi kände oss oroliga. Åkte dit runt halv ett.

När vi kom dit tog dom in oss i ett rum där jag fick lägga mig på sängen och blev kopplad till en maskin som mätte mina värkar som jag hade börjat få på väg dit. De mätte värkarna ungefär en timme. Sen fick vi vänta en halv timme till på att någon skulle komma in och säga till oss hur vi skulle göra. Jag gick runt i rummet och värkarna kom tätare och blev starkare för varje gång. 

När barnmorskan kom in kände hon om jag var öppen. "5 cm.. Ni blir kvar här. Det blir nog en bebis i natt eller i morgon." sa hon. Jag och Remi kollade på varann med stora ögon :P Okej, nu var det bara sälla in sig mentalt för en förlossning. 

Vi fick byta rum till ett förlossningsrum. Där hade dom satt på radion och det var mysbelysning. Allt för att känna sig bekväm antar jag. Dock tänkte jag inte på det så länge för nu hade jag värkar. Ont, ont och jäkligt ont. Jag bad om att få lustgas. Och det hjälpte väl lite sådär. Men jag blev så borta i huvudet så jag tror jag andades fel i den, hehe. Inte förrän det sista timmarna började jag andas rätt i den. Lika så blev det med ryggbedövningen. Den tog jag för sent trodde dom så den hann inte verka riktigt. Visst, jag kände att ryggen blev bedövad men jag vet inte om jag tyckte det hjälpte så mycket.
Vet inte vad jag ska skriva mer riktigt. Krystvärkarna kom. Kunde aldrig föreställa mig hur dom skulle kännas, men vilken kraft! Tillslut klockan 12.09 den 16 juli kom han ut, vår Elias. Ca 53 lång och 3832 gram.

Jag hade aldrig klarat det utan Remi. Han var mitt stöd från när värkarna började tills lilen kom ut. Han höll mig i handen hela tiden. Den ända gång han inte gjorde det var när han var hem och hämtade BB väskan och köpte en smörgås på Shell macken som han sedan stod och matade mig med mellan värkarna :P Jag lär ha näst intill mosat sönder handen på honom när värkarna kom och när själva förlossningsarbetet var igång. Men han höll kvar ändå :)

Jag älskar mina älsklingar! <3